Ocolus

Digitala museer och datorgenerationen

Det blir allt mer viktigt att inkludera teknik inom museer för att dels ge besökaren en annorlunda upplevelse, samt att det är ett nytt, roligt och innovativt sätt att visa utställningar. Besökaren kan genom att använda olika tekniska uppfinningar få det där lilla extra som en vanlig utställning inte kan ge. Tekniken kan hjälpa till att applicera ytterligare intryck och känslor kring utställningar.

När vi fick denna veckas blogguppgift så tänkte jag genast på Oculus Rift. Oculus Rift är ett slags headsett som placeras framför ögonen, som i sin tur skapar en virtuell verklighet för den som har på sig den. På företaget som skapat manicken står det : The Oculus Rift is a new virtual reality headset that lets players step inside their favorite games and virtual worlds.Det är för tillfället inriktat för datorspel, men skulle kunna utvecklas till att bli så mycket mer. Tänk att skapa en antik stad där man genom oculusen kan gå runt och ta del av det påhittade världen, integrera med befolkningen, handla, prata politik eller kriga med mera. Denna modell för ett digitalt museum ska inte enligt mig ta över den traditionella museiverksamheten, utan ska kunna fungera som ett komplement för intresseskapande samt fungera som en rolig aktivitet i anknytning till utställningen.

 

 

Skapandet är egentligen obegränsat och man kan verkligen göra så att besökaren får vara i fokus, där hen får utforska en plats själv. I detta Youtubeklipp https://www.youtube.com/watch?v=0vyT9JcVAJM ser man en kille som provar på oculus rift, och spelar ett gladiatorspel.

I detta får man se lite mer om hur en värld kan se ut : https://www.youtube.com/watch?v=W2byrsir8q0 .

Problemet är att det är ganska dyrt och att det bara kan användas av en person i anknytning till dator. Dock skulle det nog gå att lösa om man väljer att inrikta sig på flera områden och inte bara till privatpersoner.

http://www.oculusvr.com/rift/

 

 

Vi skapar, upplever, och det är bara vi som sätter gränser

Dagens teknik och internet har skapat en helt annan plattform för världen. På internet finns det få gränser och inga geografiska gränser. Med internet kom också globaliseringen. Utvecklingen inom tekniken är något jag ser som positivt. De senaste årtionden så har det hänt mycket och många kan också därför känna att de inte hinner med utvecklingen. Jag anser dock att det är bara vi själva som kan sätta gränser för vad vi kan göra. Sedan finns det en viss charm i de traditionella som många och även jag anser borde bevaras.

Internet är idag en ”platt” där allt finns. Man kan shoppa, man kan betala räkningar, man kan hålla kontakten med någon från andra sidan jorden. Med internet så finns det så mycket man kan göra och allt är samlat på samma plats. Utan ett ens reflektera över det så är vi idag sjukt beroende av internet. Vi är kopplade 24/7 och vi är ständigt bundna till sociala medier osv.

Att även ett museum ska flyttas till internet var något som jag kände skulle vara naturligt. Dock så har jag svårt att tro att du kan uppnå exakt samma känsla som att faktiskt vara på ett museum. Däremot så är det en fantastisk tanke, att även de som inte har möjligheten att ta sig till en viss plats och besöka ett museum kan alltså oavsett vart i världen hen är få samma upplevelse.

Men som med allt annat i världen så finns det för och nackdelar med digitala och virtuella museer. Det är positivt att människor kan besöka många olika samtidigt via internet. De kan själva bestämma när, hur osv. Men det kanske bästa är att det kan inspirera andra som kanske alltid önskat att åka till ett museum men kanske inte haft råd. Som sagt det ger oss möjligheter att välja mer och även om man inte har möjligheten att åka och besöka i verkligheten så kommer man väldigt nära.

En nackdel med virtuella museer tycker jag själv är att det spelar faktiskt ingen roll hur nära du kan komma verkligheten så är det faktiskt inte riktigt. Jag tror att man aldrig kan uppnå samma upplevelse som att faktiskt vara där. En annan nackdel kan vara att många kanske känner att de nöjer sig med att besöka museer via internet och får aldrig uppleva hur det är att faktiskt gå ett och att faktiskt få se och uppleva. Även om det är en upplevelse i sig att besöka en virtuellt museum så skiljer sig upplevelserna från varandra.
Jag tycker därför att det är viktigt att ”riktiga” museum finns kvar. Men att det ska kunna finnas möjlighet för andra att besöka även fast de kanske inte kan ta sig dit. Vi lär oss och kommunicerar med allt runt om oss. Våra kläder, vår kropp språk ja allt är kommunikation. Ett riktigt museum kommunicerar inte samma som ett virtuellt museum. Men att kombinera dessa så kanske vi kan nå det maximala.
Jag vill avsluta inlägget med att skriva att jag blev själv inspirerad efter föreläsningen och var själv inne och besöka några museum och tyckte att det var en intressant upplevelse. Blev också inspirerad till att åka och se dessa ställena på riktigt.

http://www.digitaltmuseum.se

fous_evolution_manniskansutvecklingdarwinapahomoerectussapiensillustration_ss111084248
Människan har utvecklas och så har världen och internet också gjort.

Familjen Jasharis sista kamp

En familj som lämna ett spår. En familj som kämpa in i det sista för vad som var deras. Ett tragiskt slut och ett minne som aldrig kommer glömmas. Familjen Jasharis hem besöks varje år av albaner från hela världen.

I tidigare inlägg så skrev jag om kolsoppan i Arvika och det kulturarv som har lämnats. I det här inlägget ska jag skriva om ett annat arv. Ett minne som påminner alla Kosovo-Albaner om vad som hände under kriget och påminner också om vad som är deras.

Den första mars 1998 attackerade Serbiska soldater byn Prekaz. Jashari familjen vägrade lämna sitt hem, sitt land och sitt allt. Adem Jashari som är idag Kosovos största frihets kämpe  var general och en ledare i Kosovos armé (UQK). Den natten dödades och massakrerades 24 av Jashari’s familj. De dödades och massakrerades för att de kämpa för sitt land.  Orsaken till att familjen dödades var inte bara för att Adem Jashari var en viktig och igenkänd person inom UQK, utan också för att skrämma alla andra Kosovo albaner.
Adem Jasharis hus står kvar och många åker till Prekaz för att påminnas om vad som hände den kalla och dystra natten. Familjemedlemmarna är begravda några meter bort från huset där många Kosovo-Albaner besöker för att hedra Kosovos största frihetskämpe.
1 mars och 28 februari som var två dagar då Jashari familjen kämpa in i det sista. Dessa dagar som firas jorden runt av Albaner är ett fenomen som jag anser är väldigt intressant. Att man vill minnas ett minna som egentligen är ganska tragiskt.
Men jag har en förståelse. För om inte alla dessa människor som var ute i kriget hade hoppet och modet så skulle  de inte ha något kvar. Hoppet, modet och tron är något värt att minnas och värt att firas.
jashari1
Adem Jasharis hem efter kriget

jaashari2
Minnesplats och Jashari familjens gravar. I staden Drenica.

prekaz
Kosovos President Atifete Jahjaga som besöker Adem Jasharis grav.

Digitala och virtuella museer och kommunikation – Livrustkammaren

Denna vecka har handlat om digitala och virtuella museer i samband med kursens huvudinriktning, kommunikation. Dagens samhälle är inte alls likt det vi levde i för cirka 10-15 år sedan. Teknologins utveckling har bidragit till att nästintill varje människa har tillgång till internet och smartphones med tillhörande appar, kanaler, hemsidor, bloggar osv. Därmed är det naturligt att även museer väljer att hänga med i utvecklingen för att locka besökare och att få fler intresserade av deras pågående utställningar. Vissa museer har valt att ha ett digitalt museum som innebär att man kan se samlingar och utställningar direkt via ens dator eller läsplatta. På så sätt slipper man betala inträdesavgift och behöver inte lämna fåtöljen för att ta sig till museet. Det finns även virtuella museer som är mycket likt ett digitalt museum men som använder sig av mycket mer modern teknik. Via ett virtuellt museum kan man exempelvis se objekt via 3D modeller som går att detaljgranska på ett sätt som man aldrig skulle kunna göra på ett normalt utställt föremål.

Inv.nrNär jag började söka runt kring museum som använder sig utav digital och virtuell teknik stötte jag på Livrustkammaren som ligger beläget under det kungliga slottet i Stockholm. Museets huvuduppgift är att spegla Sveriges kungliga historia med start från Gustav Vasa till vår tids Carl XVI Gustaf. Livrustkammaren har satsat hårt på dagens avancerade utveckling och har knappt missat något. De är ett av dem första museerna i landet som har valt att ansluta sig till Google Art Project, det finns tillgång till ett öppet bildarkiv, man kan söka i databasen och i Kringla, de har en egen blogg, två appar (livrust app och kunglig vintage), facebook, instagram, twitter, pinterest och mycket mer!

Jag fastnade även för en av deras pågående utställningar som jag tror kan locka en väldigt bred besökarskala. Nämligen utställningen Maktspel.

maktspel

Såhär beskrivs utställningen på deras hemsida:

”Vad har den svenska 1500-talsregenten Erik XIV gemensamt med filmens Elisabet I och fantasykungen Joffrey Baratheon från TV-serien Game of Thrones? I vårens utställning MAKTSPEL – ett kostymdrama i Livrustkammaren möts historiska och fiktiva karaktärer. Det handlar om makt, våld och kärlek, och hur dagens populärkultur använder sig av det förflutna.”

Någon mer här än jag som vill besöka den här utställningen? Jag gillar hur de vill visa oss hur man kan hitta samband i historien med fiktiva karaktärer. Många av mina vänner är helt ointresserade i historia men missar inte ett avsnitt av Game of Thrones. Genom att jämföra historia, verklighetsbaserad fiktion (Elisabeth I) och den helt påhittade fiktiva dramat (Got) så tror jag att man kan locka en bred besökarskala till utställningen. Både unga och gamla, pojkar och flickor, kvinnor och män. Oftast är mycket fiktiva serier (eller filmer) mer eller mindre inspirerade av olika tidsåldrar, historiska vingslag och karaktärer. Även fast det inte är sanningsenligt så tror jag att det kan bidra till att mer folk börjar visa intresse för historia. Film berör oss mycket mer på ett djupare plan än vad till exempel en guidad rundtur kan göra. Filmen skapar liv till historian. Så även fast tv-serier och filmer oftast inte kan ge oss en historisk sanning så kan det ändå ge oss något annat. Nämligen nyfikenhet och intresse.

Bilder lånande ifrån:

http://livrustkammaren.se/sv/rustningar-vapen

http://sincerelyjohanna.blogspot.se/2014/03/maktspel.html

Gamla Pershyttans bergsmansby – ett praktexempel

Som uppvuxen i Nora, en liten tätort i Bergslagen, så ligger kulturarvet från bergsmännens tid varmt om hjärtat. En bergsman var den som kunde bryta järnmalm för att framställa råjärn vid ett hyttbruk, alltså en masugn. Rätten att bedriva verksamheten krävde ett privilegiebrev, jordägaren var skyldig att betala en ersättning till staten då järnmalmen i marken tillhörde Kronan. Ordet ”Bergslag” har sin grund i 1100-talet och menade på den lagstiftning som stadgades i de olika bruken, ordet har senare skiftat mening till att omfatta det geografiska området där bergsmännen varit aktiva. Bergsprivilegierna kom att upphävas i mitten av 1800-talet, ”bruksdöden” inträffade som påföljd av att tekniken gjorde hastiga framsteg och att konkurransen ökade kraftigt med utländska tillverkare. I dagsläget är 3 metallgruvor i Bergslagen i bruk, då priset har ökat finns det goda möjligheter att återuppta brytningen av järnmalm vid befintliga gruvor.

Pershyttan finns omnämt först i ett brev från sent 1300-tal, den lilla byn har sedan medeltiden präglats av gruvdriften och dess gruvor är bland Bergslagens äldsta. Landets bäst bevarade träkolsmasugnar hävdas tillhöra byn, samt ett av de största fungerande vattenhjulen till en 200 meter lång konstgång som verkar för att syresätta härden inuti hyttan.

Året 1856 invigdes landets första normalspåriga och allmänna järvägssträckor, de gick mellan Nora och Ervalla, sedan från Ervalla till Örebro, ett stickspår går till Pershyttan. Gruvorna och stålindustrin var en angelägenhet för hela landets ekonomi i mitten av 1800-talet, järnvägen underlättade transporten av dessa varor, som tidigare hade lastats på vagn och transporterats med häst. Än idag är Nora Bergslags Veteran-Järnväg vid bruk, dock i väldigt liten skala. Till Pershyttan går det tåg med start från midsommarafton till och med Noramarken i slutet av augusti. Det cirkulerar tankar om ett omfattande projekt för att modernisera järnvägen och påbörja resor via tåg mellan Nora och Örebro, något som Norabor ser tveksamt på eftersom bussförbindelserna är tillräckliga och kostnaden skulle bli närapå omöjlig att vinna tillbaka.

Det finns ett antal bergsmansgårdar i Pershyttan som har bevarats på individuella initiativ eller med statliga medel. Hyttan har inte förändrats sedan 1856, den har underhållits sedan 1953 då den lades ner och ser likadan ut nu som den gjorde då.

Lockgruvan är en ytterligare attraktion som öppnade 2004, för att få tillgång till den här gruvan eller till hyttan krävs en guide och är bara möjligt under sommartid. Den gick 160 meter ner under marken det året den stängdes, 1909, då kom den att vattenfyllas. 1960 leddes vatten från gruvan till en annan gruva, Storgruvan, vattennivån sjönk till 50 meter under marken och det är nu möjligt att utforska Lockgruvan ner till 45 meters djup. Jag var själv där något år efter att det blev möjligt.

Pershyttans bergsmansby blev ett kulturreservat år 2005, det första i Örebro län. Det är verkligen en kulturmiljö, ett kulturarv och en del av vår historia som få andra har lyckats bevara lika duktigt, Pershyttan ger en perfekt bild av hur en bergsmansby en gång såg ut.

Spel- och filmvärlden hjälper till att lyfta fram och skapa intresse för historien

Historia finns i många olika former, helt klart! När veckans tema visade sig handla om digitalisering och virtuella museer så funderade jag först en lång stund på i vilka virtuella former som jag har kommit i kontakt med historia. Det är ju förstås några stycken. Men det är två specifika som jag skulle vilja lyfta fram lite extra – nämligen datorspelet ”Rise of Nations” och filmen ”The Monuments Men”.

”The Monuments Men” är en film som hade premiär i februari 2014, alltså väldigt nyligen. Den handlar om ett team sammansatt av bland annat konsthistoriker som under andra världskrigets sista dagar arbetade med att spåra upp och rädda konst som stulits av nazisterna. Jag hade själv läst om dessa personers arbete tidigare, men blev ändå oerhört positivt överraskad att det skulle göras en film om det. Det är en del av historien kring andra världskriget som det inte skrivs eller talas så mycket om idag och att filmatisera historien ser jag som ett bra sätt att visa på vad dessa personer uträttade och hur stor betydelse deras arbete fick. Med detta i åtanke gick jag och såg filmen, och upplevelsen var positiv till största del. Vissa faktafel fanns förstås, bland annat i form av att filmen framställer gruppen som väldigt liten (mindre än tio personer). I verkligheten var det över 300 personer som var anslutna till teamet. Men det jag istället tror kan vara filmens stora styrka är att den kommer skapa ett intresse för en annars till stor del bortglömd del av händelserna under andra världskriget, och framförallt vilken betydelse de fick.

 Bild

Scen ur filmen ”The Monuments Men”.

Datorspelet ”Rise of Nations” kom jag i kontakt med första gången för ungefär tio år sedan. Det är ett strategispel som handlar om att bygga upp städer och nationer för att sedan kriga sig till världsherravälde. Anledningen till att jag fastnade för spelet är att det går att spela många scenarion som har historisk anknytning. Exempelvis går det att ta rollen som Napoleon och spela sig igenom många av de historiska slag som inträffade under hans regeringstid. Det går även att spela som Alexander den store under antiken eller delta i koloniseringen av Amerika på 1500-talet, sett från antingen ett europeiskt perspektiv eller från ursprungsbefolkningens sida. Du kan även ta dig an kalla kriget mellan NATO och Warszawapakten, där självklart både Koreakriget, Vietnamkriget och invasionen av Afghanistan finns med likväl som kapprustning med kärnvapen och rymdprogram. Spelet ger en känsla av äkthet, med väldigt mycket fokus vid detaljer och att återge scenarion med historisk bakgrund.

 Bild

Bild från spelet Rise of Nations.

Gemensamt för dessa två kommunikationsformer av historiska händelser är att de båda är modifierade för att passa respektive media. Däremot så är stor fokus lagd vid att få till detaljer som gör att de ändå känns väldigt autentiska. Båda dessa exempel kan, som jag ser det, vara ingångar till ett ökat historieintresse.

Virtuella museer

Internet har under de senare årtiondena blivit den nya marknaden där absolut allting från tjänster till underhållning har tvingats till att tillgängliggöras via hemsidor eller försvinna. I det västerländska, bekväma och tidseffektiva samhället förväntar vi oss att behöva transportera oss mellan så få platser på så kort tid som möjligt, vi uträttar ärenden hemifrån som desto längre bak i tiden du jämför uppgiften med enbart blir jobbigare att utföra till ett sämre resultat.

I och med internet har en hel värld av information öppnats upp till var och en av oss med tillgång till diverse relevant elektronik. Då museer ofta är stationära fenomen, utspridda över hela världen, är det inte alltid så enkelt för en amatör eller lagom intresserad person att tillgodose den information som de håller på. Det fundamentala publiceras givetvis via olika medier, mindre samlingar riskerar stanna på platsen. Kulturarvet tillhör dock allas våran gemensamma historia, jag kräver inte mer än att jag har tillgång till Kambodjas nationalmuseum på ett par sekunder. Folk har dock absolut inte slutat upp med att resa till attraktioner för att uppleva dem på plats, behovet av digitaliseringen handlar främst om att dela samlingar och arkiv med allmänhetens intresserade.

Det finns naturligtvis andra fördelar med ett virtuellt museum. Främst så handlar det om informationen som ackompanjerar objekten i en utställning; ofta är den i hög grad sammanfattad med så duktiga ordval att man snabbt förstår rollen objektet har spelat i historien och lika snabbt går vidare till nästa monter. Ett virtuellt museum har däremot oändligt med utrymme för information, och du har bättre förmåga att ta den till dig än ståendes mitt i en utställning. Ett virtuellt museum har en permanent utställning av objekt som kräver tidsvis underhållning eller vid tillfällen inte kan ges utrymme i utställningssalarna. Objekt som kan vara svåra att ställa ut på grund av dess storlek eller brist på synliga detaljer kan observeras bättre på bild, man kan även experimentera med olika vinklar och ljuseffekter. Att skanna in ett objekt kan tillåta ytterligare tester via program för att pröva tolkningar, detaljer kan förtydligas utan att det originella objektet skadas. Objekten kan också plockas ut ur sin ordning eller kontext för att placeras i samma monter, så att säga, mer interaktivt än så blir det kanske inte.

Det är tillåtet att vara lite missnöjd trots utbudet av 3D guider, högupplösta bilder, etc som ett antal museer försökt sig på att lägga upp på nätet. Flertalet sidor jag har besökt är svåra att navigera, saknade engelsk översättning eller hade andra brister. Utbudet är en nödvändighet och skulle enbart kunna utvecklas, kulturarvssektorn måste våga sig ut på internet vare sig den befinner sig på marknaden eller inte. Det finns potential för spännande upplevelser och en större publik.