Spel- och filmvärlden hjälper till att lyfta fram och skapa intresse för historien

Historia finns i många olika former, helt klart! När veckans tema visade sig handla om digitalisering och virtuella museer så funderade jag först en lång stund på i vilka virtuella former som jag har kommit i kontakt med historia. Det är ju förstås några stycken. Men det är två specifika som jag skulle vilja lyfta fram lite extra – nämligen datorspelet ”Rise of Nations” och filmen ”The Monuments Men”.

”The Monuments Men” är en film som hade premiär i februari 2014, alltså väldigt nyligen. Den handlar om ett team sammansatt av bland annat konsthistoriker som under andra världskrigets sista dagar arbetade med att spåra upp och rädda konst som stulits av nazisterna. Jag hade själv läst om dessa personers arbete tidigare, men blev ändå oerhört positivt överraskad att det skulle göras en film om det. Det är en del av historien kring andra världskriget som det inte skrivs eller talas så mycket om idag och att filmatisera historien ser jag som ett bra sätt att visa på vad dessa personer uträttade och hur stor betydelse deras arbete fick. Med detta i åtanke gick jag och såg filmen, och upplevelsen var positiv till största del. Vissa faktafel fanns förstås, bland annat i form av att filmen framställer gruppen som väldigt liten (mindre än tio personer). I verkligheten var det över 300 personer som var anslutna till teamet. Men det jag istället tror kan vara filmens stora styrka är att den kommer skapa ett intresse för en annars till stor del bortglömd del av händelserna under andra världskriget, och framförallt vilken betydelse de fick.

 Bild

Scen ur filmen ”The Monuments Men”.

Datorspelet ”Rise of Nations” kom jag i kontakt med första gången för ungefär tio år sedan. Det är ett strategispel som handlar om att bygga upp städer och nationer för att sedan kriga sig till världsherravälde. Anledningen till att jag fastnade för spelet är att det går att spela många scenarion som har historisk anknytning. Exempelvis går det att ta rollen som Napoleon och spela sig igenom många av de historiska slag som inträffade under hans regeringstid. Det går även att spela som Alexander den store under antiken eller delta i koloniseringen av Amerika på 1500-talet, sett från antingen ett europeiskt perspektiv eller från ursprungsbefolkningens sida. Du kan även ta dig an kalla kriget mellan NATO och Warszawapakten, där självklart både Koreakriget, Vietnamkriget och invasionen av Afghanistan finns med likväl som kapprustning med kärnvapen och rymdprogram. Spelet ger en känsla av äkthet, med väldigt mycket fokus vid detaljer och att återge scenarion med historisk bakgrund.

 Bild

Bild från spelet Rise of Nations.

Gemensamt för dessa två kommunikationsformer av historiska händelser är att de båda är modifierade för att passa respektive media. Däremot så är stor fokus lagd vid att få till detaljer som gör att de ändå känns väldigt autentiska. Båda dessa exempel kan, som jag ser det, vara ingångar till ett ökat historieintresse.

Annonser

När inte båda sidor lyfts fram – Turiststråken i Glasriket är miljöfarliga högriskområden

I sydöstra Småland etablerades med start i mitten av 1700-talet en stor mängd glasbruk. Kring slutet av 1800-talet fanns det hela 77 platser runtom i regionen där det producerades glas. Förutsättningarna var de rätta – här fanns skog att elda med, sand på sjöbottnarna att göra glas av och vattenkraft i åarna för att driva sliperier. Människorna häromkring var dessutom vana att hantera järntillverkning – och då var inte steget till glas så långt. Dessutom fanns det gott om arbetskraft. Men under det kommande seklet så skulle dock det så kallade ”Glasriket” genomgå stora förändringar. Visserligen blomstrade många av glasbruken efter att lyckade satsningar på formgivning gjorts, men samtidigt så fanns det många faktorer som talade mot ekvationen att på sikt driva glasbruk i Småland på ett ekonomiskt hållbart sätt. Konkurrensen från maskingjort glas blev stenhård och gjorde att många bruk fick avvecklas. När övergången från att elda med trä till att istället använda olja och gas var ett faktum, liksom övergången från vattenkraft till elkraft, så var den tidigare strategiska placeringen snarare till en nackdel istället. Men trots detta överlevde en del glasbruk och än idag finns regionen Glasriket kvar, om än mycket mindre skala än tidigare. Turismen har blivit en av de stora inkomstkällorna och vi vill gärna visa upp det levande kulturarv som glasblåsningen faktiskt är.

Teknikutvecklingen har även vad gäller glasblåsning gått framåt genom åren, även om det fortfarande är ett gammalt hantverk på många sätt. Framförallt har de andra ämnen som blandas i glasmassan förändrats genom åren. För att få glasmassan färgad eller enklare att slipa, tillsätts andra kemikalier. Förr tillsattes exempelvis bly för att få glaset ”mjukare” och lättare att slipa. Men blyet var inte särskilt bra varken för hälsan hos de som arbetade med glaset eller för miljön (ha i åtanke att avfallet från tillverkningen ofta tippades rakt ut i naturen i anslutning till bruket). Men detta lyfts sällan fram när glasbruken skall visas upp för turister eftersom det används andra metoder och kemikalier som används idag. Enligt mitt sätt att se på detta, så är även denna period av utvecklingen av glaset en del av kulturarvet, likväl som att glasbruken gick från att elda med trä till olja och gas. En bättre lösning på problemen fanns, och då valde de att tillämpa den istället. Men det som redan hade släppts ut i naturen, framförallt stora mängder bly och arsenik, blev kvar. När länsstyrelsen i Kalmar län gjorde sin inventering över de mest förorenade områdena i länet och sedan listade dessa, så fanns tio glasbruksområden med bland de tjugo platser som låg högst på listan.  Av dessa är hälften fortfarande aktiva.

Glasbruken fokuserar i sin marknadsföring idag till stor del på hur de för vidare en hantverkstradition, hur modern och bra design de har på sina produkter och hur historiskt förankrade de är. De nämner inte särskilt mycket att marken de ligger på är bland de mest förorenade i hela regionen. Samtidigt är historien kring glasbruken en berättelse som fängslat många besökare genom åren. Föroreningarna och den tidigare användningen av farliga kemikalier är en produkt av sin tid, precis som beroendet av turismen för glasbruken idag är en produkt av sin tid. Problemet på sikt kan dels bli att det är svårt att sanera ett område där det fortfarande bedrivs verksamhet, dels att det är förenat med oerhört stora kostnader. De aktiva glasbruken idag har inte de ekonomiska möjligheter som krävs för att få till en sanering och eftersom de äger marken äger de också ansvaret att sanera. På de platser där glasbruken lagts ner är det också en diskussion kring vem som skall sanera – tidigare ägare och brukare, eller den som äger marken idag? Föroreningarna är ett gemensamt problem, och jag är övertygad om att vi knappast sett varken änden på diskussionen eller ens begynnelsen till lösningen på problemet ännu. Vems ord kommer väga tyngst i slutändan?

dsc_6913_1

Glasbruksområdet i Pukeberg – Kalmar läns sjunde mest förorenade område.
Bilden kommer från http://www.glasriket.se

Boda – med nytänkande i fokus

Kulturarv och kulturmiljö är två minst sagt spännande begrepp. Kulturarv ser jag som antingen materiella ting eller immateriella fenomen som skapats av människan under historien, och som på olika sätt upprätthålls i någon form idag. Detta kan ske både aktivt (till exempel språk, seder och bruk) och passivt (när vi visar upp till exempel materiella ting från idag försvunna kulturer). Kulturmiljöer är också skapade av människan, men bygger på den helhet som uppkommer mellan exempelvis byggnader och miljöerna runtomkring dessa. Men det som är det viktiga med båda dessa begrepp, är det engagemang som skapas hos människor som kommer i kontakt med dem. Kulturarv har en förmåga att engagera människor och skapa en samhörighet mellan dessa. Det är alltså inte vad kulturarvet är som är det viktiga utan vad det gör. Dess förmåga att engagera grundar sig ofta i att det både är historiskt och värdefullt men ofta också på ett eller annat sätt hotat. När någonting som anses viktigt är hotat, då engagerar sig människor. Enligt mig är det till viss mån en kulturmiljös eller ett kulturarvs förmåga att engagera människor som sätter definitionen för om denna skall bevaras. Självklart behöver historiska fenomen och lämningar bevaras i syfte att förstå historien bättre, men ofta får jag känslan av att det finns en iver att bevara som hämmar utvecklingen.

klm_algutsboda11.700x0

Delar av glasbruket 1960. Bilden kommer från Kalmar Läns Museum.

Kulturmiljöer är miljöer som är formade av människan och där människan har verkat. Dessa är inte på något sätt statiska utan istället i ständig omvandling. Det medför också att kulturmiljöer kan byta syfte och innebörd genom åren. Ett för mig tydligt exempel på en kulturmiljö i omvandling är Boda Glasbruk, som ligger i norra delen av Emmaboda kommun. Det grundades 1864 och under stora delar av andra halvan av 1900-talet var det centrum för det nytänkande vad gäller design och formgivning som kom till Glasriket under samma tid. Men det var också andra förändringar som kom samtidigt, de globala marknadskrafterna gjorde att många glasbruk fick läggas ner under samma period. Men vissa klarade sig kvar, däribland Boda som ingick i en större koncern. Men undan för undan drogs det ständigt ner på personal och 2003 kom ett beslut om nedläggning av bruket. Då engagerade sig nästan hela orten tillsammans med personalen mot detta och en viss verksamhet, om än i väldigt liten omfattning, blev kvar. Detta fortgick fram till sommaren 2008, då den sista ordinarie verksamheten försvann för att sedan endast finnas i uppvisningssyfte på somrarna. Självklart var det mycket känslor inblandade. Jag arbetade själv den sista dagen som butiken hade öppet och det var minst sagt vemodigt att stänga igen med känslan av att man i viss mån slog ihjäl ortens identitet.

Blandat-bla-Hemsida-060-1

 Delar av glasbruksområdet idag. Bilden kommer från http://www.bodaglasbruk.se

Något år senare erbjöds kommunen att köpa de stora samlingar av historiskt glas som fanns bevarat från Boda, Åfors och Kosta glasbruk. Det var ett inte helt okontroversiellt beslut och det fanns politiskt motstånd som hävdade att det inte alls främjade kommunen. När sedan samlingarna köpts in så kom funderingarna kring hur dessa skulle presenteras. Valet föll på Boda, och därför köpte kommunen även själva glasbruksområdet. Ett museum med tillhörande glashytta byggdes och idag har The Glass Factory, som muséet heter, tagit vara på traditionen av nytänkande som tidigare präglade verksamheten vid bruket, och på det sättet hävdat sig som en aktör även på den internationella arenan eftersom något motsvarande inte finns någon annanstans. Även om det inte längre är ett glasbruk i ordets ursprungliga bemärkelse, så har själva orten också fått nytt liv. De tidigare negativa känslorna har vänts till något positivt. Kulturarvet har visat på sin förmåga att engagera.