Som uppvuxen i Nora, en liten tätort i Bergslagen, så ligger kulturarvet från bergsmännens tid varmt om hjärtat. En bergsman var den som kunde bryta järnmalm för att framställa råjärn vid ett hyttbruk, alltså en masugn. Rätten att bedriva verksamheten krävde ett privilegiebrev, jordägaren var skyldig att betala en ersättning till staten då järnmalmen i marken tillhörde Kronan. Ordet ”Bergslag” har sin grund i 1100-talet och menade på den lagstiftning som stadgades i de olika bruken, ordet har senare skiftat mening till att omfatta det geografiska området där bergsmännen varit aktiva. Bergsprivilegierna kom att upphävas i mitten av 1800-talet, ”bruksdöden” inträffade som påföljd av att tekniken gjorde hastiga framsteg och att konkurransen ökade kraftigt med utländska tillverkare. I dagsläget är 3 metallgruvor i Bergslagen i bruk, då priset har ökat finns det goda möjligheter att återuppta brytningen av järnmalm vid befintliga gruvor.
Pershyttan finns omnämt först i ett brev från sent 1300-tal, den lilla byn har sedan medeltiden präglats av gruvdriften och dess gruvor är bland Bergslagens äldsta. Landets bäst bevarade träkolsmasugnar hävdas tillhöra byn, samt ett av de största fungerande vattenhjulen till en 200 meter lång konstgång som verkar för att syresätta härden inuti hyttan.
Året 1856 invigdes landets första normalspåriga och allmänna järvägssträckor, de gick mellan Nora och Ervalla, sedan från Ervalla till Örebro, ett stickspår går till Pershyttan. Gruvorna och stålindustrin var en angelägenhet för hela landets ekonomi i mitten av 1800-talet, järnvägen underlättade transporten av dessa varor, som tidigare hade lastats på vagn och transporterats med häst. Än idag är Nora Bergslags Veteran-Järnväg vid bruk, dock i väldigt liten skala. Till Pershyttan går det tåg med start från midsommarafton till och med Noramarken i slutet av augusti. Det cirkulerar tankar om ett omfattande projekt för att modernisera järnvägen och påbörja resor via tåg mellan Nora och Örebro, något som Norabor ser tveksamt på eftersom bussförbindelserna är tillräckliga och kostnaden skulle bli närapå omöjlig att vinna tillbaka.
Det finns ett antal bergsmansgårdar i Pershyttan som har bevarats på individuella initiativ eller med statliga medel. Hyttan har inte förändrats sedan 1856, den har underhållits sedan 1953 då den lades ner och ser likadan ut nu som den gjorde då.
Lockgruvan är en ytterligare attraktion som öppnade 2004, för att få tillgång till den här gruvan eller till hyttan krävs en guide och är bara möjligt under sommartid. Den gick 160 meter ner under marken det året den stängdes, 1909, då kom den att vattenfyllas. 1960 leddes vatten från gruvan till en annan gruva, Storgruvan, vattennivån sjönk till 50 meter under marken och det är nu möjligt att utforska Lockgruvan ner till 45 meters djup. Jag var själv där något år efter att det blev möjligt.
Pershyttans bergsmansby blev ett kulturreservat år 2005, det första i Örebro län. Det är verkligen en kulturmiljö, ett kulturarv och en del av vår historia som få andra har lyckats bevara lika duktigt, Pershyttan ger en perfekt bild av hur en bergsmansby en gång såg ut.
kulturarvsbloggen 