Digitala och virtuella museer och kommunikation – Livrustkammaren

Denna vecka har handlat om digitala och virtuella museer i samband med kursens huvudinriktning, kommunikation. Dagens samhälle är inte alls likt det vi levde i för cirka 10-15 år sedan. Teknologins utveckling har bidragit till att nästintill varje människa har tillgång till internet och smartphones med tillhörande appar, kanaler, hemsidor, bloggar osv. Därmed är det naturligt att även museer väljer att hänga med i utvecklingen för att locka besökare och att få fler intresserade av deras pågående utställningar. Vissa museer har valt att ha ett digitalt museum som innebär att man kan se samlingar och utställningar direkt via ens dator eller läsplatta. På så sätt slipper man betala inträdesavgift och behöver inte lämna fåtöljen för att ta sig till museet. Det finns även virtuella museer som är mycket likt ett digitalt museum men som använder sig av mycket mer modern teknik. Via ett virtuellt museum kan man exempelvis se objekt via 3D modeller som går att detaljgranska på ett sätt som man aldrig skulle kunna göra på ett normalt utställt föremål.

Inv.nrNär jag började söka runt kring museum som använder sig utav digital och virtuell teknik stötte jag på Livrustkammaren som ligger beläget under det kungliga slottet i Stockholm. Museets huvuduppgift är att spegla Sveriges kungliga historia med start från Gustav Vasa till vår tids Carl XVI Gustaf. Livrustkammaren har satsat hårt på dagens avancerade utveckling och har knappt missat något. De är ett av dem första museerna i landet som har valt att ansluta sig till Google Art Project, det finns tillgång till ett öppet bildarkiv, man kan söka i databasen och i Kringla, de har en egen blogg, två appar (livrust app och kunglig vintage), facebook, instagram, twitter, pinterest och mycket mer!

Jag fastnade även för en av deras pågående utställningar som jag tror kan locka en väldigt bred besökarskala. Nämligen utställningen Maktspel.

maktspel

Såhär beskrivs utställningen på deras hemsida:

”Vad har den svenska 1500-talsregenten Erik XIV gemensamt med filmens Elisabet I och fantasykungen Joffrey Baratheon från TV-serien Game of Thrones? I vårens utställning MAKTSPEL – ett kostymdrama i Livrustkammaren möts historiska och fiktiva karaktärer. Det handlar om makt, våld och kärlek, och hur dagens populärkultur använder sig av det förflutna.”

Någon mer här än jag som vill besöka den här utställningen? Jag gillar hur de vill visa oss hur man kan hitta samband i historien med fiktiva karaktärer. Många av mina vänner är helt ointresserade i historia men missar inte ett avsnitt av Game of Thrones. Genom att jämföra historia, verklighetsbaserad fiktion (Elisabeth I) och den helt påhittade fiktiva dramat (Got) så tror jag att man kan locka en bred besökarskala till utställningen. Både unga och gamla, pojkar och flickor, kvinnor och män. Oftast är mycket fiktiva serier (eller filmer) mer eller mindre inspirerade av olika tidsåldrar, historiska vingslag och karaktärer. Även fast det inte är sanningsenligt så tror jag att det kan bidra till att mer folk börjar visa intresse för historia. Film berör oss mycket mer på ett djupare plan än vad till exempel en guidad rundtur kan göra. Filmen skapar liv till historian. Så även fast tv-serier och filmer oftast inte kan ge oss en historisk sanning så kan det ändå ge oss något annat. Nämligen nyfikenhet och intresse.

Bilder lånande ifrån:

http://livrustkammaren.se/sv/rustningar-vapen

http://sincerelyjohanna.blogspot.se/2014/03/maktspel.html

Annonser

Svåra kulturarv: Handikapphistoria

Det första jag tänker och förknippar svåra kulturarv med är främst stora händelser som har drabbat mänskligheten under vår tids historia som till exempel förintelsen, folkmorden i Rwanda, 9/11 och så vidare. Det vill säga mestadels politiska konflikter (inom till exempel olika krigs sammanhang). Detta har då i sin tur lett till att kulturarven har löpt stor risk att förintas eller förloras i glömska. Det kan också skapas nya kulturarv som vi inte vet hur vi ska hantera. Vissa av dessa kulturarv kan väcka starka känslor hos allmänheten och därmed finns det delade meningar vare sig man ska bevara det eller inte. I många fall har kulturarv medvetet glömts bort genom att de som styr har den makten att kunna avgöra vad som ska och inte ska bevaras.

Jag har valt att rikta in mig på ett kulturarv som jag uppfattar är en skam för vårt land och som  det finns mycket begränsad informationen om. Nämligen behandlingen utav dem handikappade och förståndshandikappade människorna som levde i Sverige från omkring sen medeltid till sent 1900-tal.

Under större delen av min barndom växte jag upp hos min mamma. Mestadels jobbade hon som vikarie på handikappomsorgen och jobbade väldigt obekväma tider och det var ofta svårt hur hon skulle kombinera jobbet för att det skulle gå ihop i veckorna samtidigt som hon var ensamstående mamma. Där med valde hon att vidareutbilda sig till undersköterska och jag fick ofta följa med henne under utbildningen. Det är inte mycket jag kommer ihåg från min mammas studietid förutom ett studiebesök som fortfarande ger mig rysningar i kroppen när jag tänker på det. Hennes studiegrupp (och därmed även jag) fick nämligen åka till Vadstena där de fick en guidad tur i Mårten Skinnares hus och det Stora Dårhuset (som senare fick namnet Vadstena hospital och därefter Birgittas sjukhus).

Och vem var Mårten Skinnare? Jo handelsmannen Mårten Skinnare Nilsson sades vara en av de rikaste männen i Sverige. Uppkomsten av hans namn kom ifrån att han bland annat handlade med skinn. Han erhöll 1519 tre tomter av Vadstena kloster utanför klostermuren I Vadstena. Där lät han bygga ett antal hospitalbyggnader, bland annat Mårten Skinnares hus där syftet var att tjäna Gud genom bereda plats för fattiga, sjuka samt pilgrimer som var på besök i staden. Huset använde han även som privatbostad. Stenbyggnaden bestod av tre våningar med inklusive källare ovan jord. Resten av hospitalbyggnaderna bestod av trä och idag finns endast Mårten Skinnares hus bevarad (även fast den vid tidens gång har förändrats en liten del till utseendet). Huset fortsatte att användas i hospitalets ledning ända fram till 1930-talet. Idag står det tomt och förutom de små ändringarna så har huset inte ändrats märkvärdigs mycket sedan det först byggdes 1519.

Kring mitten av 1700-talet ändrades konceptet och vårdinrättningarna blev istället till ett sinnessjukhus. Vid området där Mårten Skinnare tidigare haft sin verksamhet uppfördes nu det så kallade Stora Dårhuset. Man sade att där fanns det plats för ”tolv usle, svagsinte och rasande”.

Det var hit som jag som 11-åring fick följa med min mamma och de andra som studerade på undersköterske programmet. Jag fick genomskåda de mest fasansfulla maskiner som  användes för att ”läka” och ”hela” dessa personer som samhället ansåg att inte vara friska/normala. Museet visade mentalvårdens utveckling från och med Mårten Skinnares tid och framåt till mer modern tid tillsammans med föremål och hjälpmedel som psykiatrin tidigare använt.  Detta besöket skrämde mig och samtidigt  berörde mig djupt. Blev folk verkligen behandlade på detta viset? På senare år har jag flera gånger tänkt på att jag aldrig har blivit introducerat till ett sådant kulturarv igen. Förståndshandikappades historia har aldrig tagit upp i någon historieundervisning (förutom i mindre skala genom 2a världskrigets undervisning), jag har inte sett några utställningar på museum och aldrig sett någon dokumentär om ämnet (bortsett från de hospital och dårhus som finns bevarat att besöka). När jag sökte igenom nätet efter information så fick jag reda på att det är brist på information just på grund över att det inte ansågs vara märkvärdigt att bevara något som behandlade  handikappade och deras situation. Därför är det brist på objekt som skulle behövas uppmärksammas i museernas montrar.

De var en skam för samhället och sättet man såg ner på handikappade fanns kvar i vår tid länge. Enda in på 60-talet rådde man föräldrar till funktionshindrade barn att lämna bort dem. Avskaffandet  om tvångssteriliseringar skedde inte förrän 1976! På ett forum påstod en läsare att cirka 63 000 människor tvångssteriliserades mellan åren 1934 och 1976 i Sverige. Bland dessa var det främst ”socialt eller genetiskt mindervärdiga” kvinnor. Jag hoppas hemskt mycket att detta påståendet är falskt, även fast det förmodligen inte är det.  Jag hoppas att folk inser med tiden att personer med olika slags funktionsnedsättningar inte har tillräckligt med plats i vår historieskrivning och är värda (med den smärtsamma historia som finns) att få vara en del av vårt kulturarv.

Jag har tyvärr inte bra tillgång till internet (sitter och skriver detta i en solstol i Thailand) och har där med utgått från ett begränsat antal källor så ni får gärna ha överseende med det. Ipaden som jag har fått låna kan inte heller ladda upp bilder till bloggen, om ni är intresserade av hur Mårten Skinnares hus ser ut och se en del av dem föremål som användes under psykiatrins historia så kan ni använda sökord såsom ”hospitalmuseet Vadstena”, ”Mårten Skinnare” och ”Stora dårhuset Vadstena”.

Kulturarv och kommunikation: Gripenbergs slott

IMG_1574

Om jag skulle fått frågan vad ett kulturarv eller kulturmiljö är för ett par år sedan innan jag började med mina studier på kulturmiljöprogrammet, så hade listan inte blivit särskilt lång. Jag hade förmodligen mest relaterat till diverse världskända historiska turistmål. Idag ser jag kulturarv och kulturmiljö i en mycket större utsträckning. Ett kulturarv speglar människors levnadsätt genom historien i form av lämningar, traditioner och värderingar som vi övertar från tidigare generationer. Därmed behöver det inte endast ses som materiellt utan det kan även vara immateriellt.

Kulturarvet och kulturmiljön hjälper oss att förstå hur samhället har sett ut, utvecklats och förändrats genom tiderna, vilket ger oss en uppfattning/bild om hur människor har levt samt verkat under föregående generationer. Det kan på så sätt ge oss förståelse hur vi lever och verkar idag och hur det kan påverka oss i framtiden.

Ett kulturarv behöver exempelvis inte vara något stort eller uppmärksammat. Jag kan både se ett kulturarv (som i detta fall) som ett ståtligt välbevarat slott likaväl som ett övergivet torp mitt ute i skogen. Båda representerar en tid i historien som vi kan lära oss utav och som är viktigt att bevara för framtida generationer. Något som jag har tagit mig vid till under programmets gång är att kulturarv finns runt om oss närmare än vad vi tror. Det gäller att bara att ha ögon att se det.

Jag har valt att uppmärksamma ett kulturarv som är placerat ungefär en halv mil sydväst om min hemstad Tranås i Jönköpings län. Nämligen det vackra Gripenbergs slott. Slottet uppfördes mellan åren 1663-1666 av Carl Gustaf Wrangel och är idag ett av Sveriges största och äldsta träslott. Drottning Kristina gav fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel sextiofyra mindre gårdar i Säby Socken år 1648. Han valde att slå ihop gårdarna till en större enhet där han hade planer att uppföra slottet. Tre år senare stod det klart. Slottet döptes till Gripenberg efter Margareta Grip som var Carl Gustafs mor.

Slottet har fyra hörntorn, två flyglar och var ursprungligen rödmålat. Arkitekten sägs vara Nicodemus Tessin den äldre, som 1661 blev utnämnd till Sveriges och Stockholms första stadsarkitekt. Han är även känd för att ha skapat ritningarna för bland annat Drottningholms slott och Kalmar domkyrka. Slottet skulle användas som ett jaktslott men det sägs att Wrangel endast besökte slottet en gång. Efter hans död (1676) gick slottet i arv till Wrangels tvååriga dotterdotter Maria Margareta Wittenberg. Vid 1680 övertogs slottet av Kronan under reduktionen.

131_2-2

Akvarell från 1803 av Gripenbergs slott. Bildkälla: http://www.slottsguiden.info/slottdetalj.asp?id=131

Under 1700-talet hade slottet tre olika ägare. Den sista var kommerserådet Samuel af Söderling. Söderling sades ha haft många regler på Gripenberg och dess gård. Bland annat en hälsningsplikt som landsborna var tvungna att följa om det hade något ärende till Söderling. På gården fram till slottet fanns tre inhägnader, för att komma igenom grindarna fram till trappen fick man genomgå en viss ritual. För att komma förbi första grinden var man tvungen att ta av sig hatten. Efter detta skulle man passera de övriga två grindarna djupt bugande innan man nådde porten där Söderling väntade.

Det året Söderling dog såg han till att Gripenberg och den närliggande gården Mörbylund gick i arv till hans dotterson August Söderling Hermelin. Det gjorde han genom att göra dem till fideikommiss som innebär att slottet inte kan säljas utan måste gå i arv. Under 1820-talet genomgick slottet en grundlig restaurering, med det försvann mycket av den fasta inredningen från byggnadstiden. Än idag ägs gården och slottet av släkten Hermelin och är ej öppen för allmänheten. Ytterligare restaurationer har genomgåtts men det finns ännu kvar lite av den gamla fasta inredningen såsom takmålningar, gamla möbler, skulpturer, familjeporträtt och andra målningar av kända konstnärer under slottets tid. I mer modern tid är även slottet känt för att vara hemsökt, men den historien får vi ta vid ett annat tillfälle!

IMG_1572

Jag valde detta kulturarv (och kulturmiljö) för att jag alltid sedan jag har varit liten har fascinerats av slottet. Jag har aldrig fått möjligheten att besöka slottet, men jag ska nog hitta ett knep till att få göra det i framtiden!