Gamla Pershyttans bergsmansby – ett praktexempel

Som uppvuxen i Nora, en liten tätort i Bergslagen, så ligger kulturarvet från bergsmännens tid varmt om hjärtat. En bergsman var den som kunde bryta järnmalm för att framställa råjärn vid ett hyttbruk, alltså en masugn. Rätten att bedriva verksamheten krävde ett privilegiebrev, jordägaren var skyldig att betala en ersättning till staten då järnmalmen i marken tillhörde Kronan. Ordet ”Bergslag” har sin grund i 1100-talet och menade på den lagstiftning som stadgades i de olika bruken, ordet har senare skiftat mening till att omfatta det geografiska området där bergsmännen varit aktiva. Bergsprivilegierna kom att upphävas i mitten av 1800-talet, ”bruksdöden” inträffade som påföljd av att tekniken gjorde hastiga framsteg och att konkurransen ökade kraftigt med utländska tillverkare. I dagsläget är 3 metallgruvor i Bergslagen i bruk, då priset har ökat finns det goda möjligheter att återuppta brytningen av järnmalm vid befintliga gruvor.

Pershyttan finns omnämt först i ett brev från sent 1300-tal, den lilla byn har sedan medeltiden präglats av gruvdriften och dess gruvor är bland Bergslagens äldsta. Landets bäst bevarade träkolsmasugnar hävdas tillhöra byn, samt ett av de största fungerande vattenhjulen till en 200 meter lång konstgång som verkar för att syresätta härden inuti hyttan.

Året 1856 invigdes landets första normalspåriga och allmänna järvägssträckor, de gick mellan Nora och Ervalla, sedan från Ervalla till Örebro, ett stickspår går till Pershyttan. Gruvorna och stålindustrin var en angelägenhet för hela landets ekonomi i mitten av 1800-talet, järnvägen underlättade transporten av dessa varor, som tidigare hade lastats på vagn och transporterats med häst. Än idag är Nora Bergslags Veteran-Järnväg vid bruk, dock i väldigt liten skala. Till Pershyttan går det tåg med start från midsommarafton till och med Noramarken i slutet av augusti. Det cirkulerar tankar om ett omfattande projekt för att modernisera järnvägen och påbörja resor via tåg mellan Nora och Örebro, något som Norabor ser tveksamt på eftersom bussförbindelserna är tillräckliga och kostnaden skulle bli närapå omöjlig att vinna tillbaka.

Det finns ett antal bergsmansgårdar i Pershyttan som har bevarats på individuella initiativ eller med statliga medel. Hyttan har inte förändrats sedan 1856, den har underhållits sedan 1953 då den lades ner och ser likadan ut nu som den gjorde då.

Lockgruvan är en ytterligare attraktion som öppnade 2004, för att få tillgång till den här gruvan eller till hyttan krävs en guide och är bara möjligt under sommartid. Den gick 160 meter ner under marken det året den stängdes, 1909, då kom den att vattenfyllas. 1960 leddes vatten från gruvan till en annan gruva, Storgruvan, vattennivån sjönk till 50 meter under marken och det är nu möjligt att utforska Lockgruvan ner till 45 meters djup. Jag var själv där något år efter att det blev möjligt.

Pershyttans bergsmansby blev ett kulturreservat år 2005, det första i Örebro län. Det är verkligen en kulturmiljö, ett kulturarv och en del av vår historia som få andra har lyckats bevara lika duktigt, Pershyttan ger en perfekt bild av hur en bergsmansby en gång såg ut.

Annonser

Virtuella museer

Internet har under de senare årtiondena blivit den nya marknaden där absolut allting från tjänster till underhållning har tvingats till att tillgängliggöras via hemsidor eller försvinna. I det västerländska, bekväma och tidseffektiva samhället förväntar vi oss att behöva transportera oss mellan så få platser på så kort tid som möjligt, vi uträttar ärenden hemifrån som desto längre bak i tiden du jämför uppgiften med enbart blir jobbigare att utföra till ett sämre resultat.

I och med internet har en hel värld av information öppnats upp till var och en av oss med tillgång till diverse relevant elektronik. Då museer ofta är stationära fenomen, utspridda över hela världen, är det inte alltid så enkelt för en amatör eller lagom intresserad person att tillgodose den information som de håller på. Det fundamentala publiceras givetvis via olika medier, mindre samlingar riskerar stanna på platsen. Kulturarvet tillhör dock allas våran gemensamma historia, jag kräver inte mer än att jag har tillgång till Kambodjas nationalmuseum på ett par sekunder. Folk har dock absolut inte slutat upp med att resa till attraktioner för att uppleva dem på plats, behovet av digitaliseringen handlar främst om att dela samlingar och arkiv med allmänhetens intresserade.

Det finns naturligtvis andra fördelar med ett virtuellt museum. Främst så handlar det om informationen som ackompanjerar objekten i en utställning; ofta är den i hög grad sammanfattad med så duktiga ordval att man snabbt förstår rollen objektet har spelat i historien och lika snabbt går vidare till nästa monter. Ett virtuellt museum har däremot oändligt med utrymme för information, och du har bättre förmåga att ta den till dig än ståendes mitt i en utställning. Ett virtuellt museum har en permanent utställning av objekt som kräver tidsvis underhållning eller vid tillfällen inte kan ges utrymme i utställningssalarna. Objekt som kan vara svåra att ställa ut på grund av dess storlek eller brist på synliga detaljer kan observeras bättre på bild, man kan även experimentera med olika vinklar och ljuseffekter. Att skanna in ett objekt kan tillåta ytterligare tester via program för att pröva tolkningar, detaljer kan förtydligas utan att det originella objektet skadas. Objekten kan också plockas ut ur sin ordning eller kontext för att placeras i samma monter, så att säga, mer interaktivt än så blir det kanske inte.

Det är tillåtet att vara lite missnöjd trots utbudet av 3D guider, högupplösta bilder, etc som ett antal museer försökt sig på att lägga upp på nätet. Flertalet sidor jag har besökt är svåra att navigera, saknade engelsk översättning eller hade andra brister. Utbudet är en nödvändighet och skulle enbart kunna utvecklas, kulturarvssektorn måste våga sig ut på internet vare sig den befinner sig på marknaden eller inte. Det finns potential för spännande upplevelser och en större publik.

Baltutlämningen – Ett stycke Svensk historia

Under förberedelserna till det andra världskriget undertecknades endast ett par dagar innan det tyska anfallet av Polen ett fördrag i Moskva, det mellan Sovietunionen och Tysklands utrikesministrar. Molotov-Ribbentrop-pakten hade delat upp de närliggande östeuropeiska länderna mellan de två staterna, de baltiska länderna som i dammet av Oktoberrevolutionen hade undertecknats svälvständighet av Trotskij låg nu i Sovietunionens intressen. Det följande året blev de tre länderna sovietrepubliker, det varade inte längre än i ett år då de 1941 istället ockuperades av Nazi-Tyskland. Den nya makten kom i en orolig tid då balterna just hade förlorat sin självständighet till Soviet, många såg då med förhoppningar på den tyska armén och valde att medverka i dess bekämpning av Soviets påtagliga terror, flera kom att strida på tyskarnas sida antingen frivilligt eller motvilligt. Detta ledde inte till självständighet, utan istället till en ytterligare mörkare period av det som i efterhand kom att känneteckna Nazi-Tyskland; utrotningen av judar.

När kriget gick in i sitt slutskede och Nazi-Tyskland till sist kapitulerade hade tiotusentals balter och tyskar flytt den röda armén, många västerut över Östersjön till bland annat Sverige. Där hamnade soldater i ett av fyra interneringsläger. Sverige som obundet till det tyska kapitulationsavtalet var inte tvunget att överlämna militär personal eller desertörer som flytt striderna i öst men valde att inte framstå som en fristad för dessa, då Soviet sände påtryckningar om att sända dessa tillbaka. Nästan 3000 av soldaterna kunde identifieras som tyskar som flytt baltikum, dessutom kunde 167 förklaras som baltiska soldater, Sveriges statsminister Per Albin Hansson valde att gå med på Sovietunionens förfrågan utan att invänta amerikansk eller brittisk bedömning. Östen Undén, Sveriges dåvarande utrikesminister valde att inte genomföra en prövning av varje individ som skulle skickas till Soviet, ett antal hade medverkat i judeförföljerserna men alla skulle komma att ses som nazister, och väntade en osäker omhändertagning.

Detta ledde till stora demonstrationer, och när ordet till sist nådde lägrena spreds panik och förtvivlan, i en överlämning till Soviet ansågs balterna riskera att straffas för landsförräderi. Det förekom flera försök till att rymma, ett flertal självstympningar och självmordsförsök begicks, det inleddes snart en hungerstrejk där även tyskarna kom att medverka, många kom att behöva vårdas på sjukhus. 30:e november 1945 skulle lägrena tömmas på tyskar, det uppstod stort motstånd då internerna klungade ihop sig, lyckades fly eller skada sig själva eller andra, 3 tog självmord. I januari stormades de kvarvarande lägrena där ytterligare 3 personer lyckades ta sina liv. 25:e januari gick balterna ombord på det sista sovietiska skeppet. I Soviet dömdes balterna till fångläger eller arbetsläger, 5 fick dödsstraff. Den Svenska regeringen hemligstämplade utlämningsaffären i 50 år,

1994, ett par år efter de baltiska ländernas frigörelse från Sovietunionen, kom Sveriges regering på att be om ursäkt. De överlevande balterna bads att komma till Sverige för att ta emot denna officiella ursäkt, de fick också träffa kungen. Att be om ursäkt medans de ännu var vid liv var ju en bra tanke, att det skulla ta nästan 50 år säger något helt annat. Detta tror jag är en historia som Sverige glömmer bort med flit, vi skämdes så mycket över den att vi helst ville glömma att det hade hänt. Nu skickar vi i regel iväg alla som U.S.A. tycker att vi ska skicka iväg, bland andra två egypter till väntad tortyr i början av 2000-talet. Skämdes vi för det? Japp. Skulle Assange skickas till U.S.A.? Kanske det. Jag tror det ligger något i att berätta historier för att inte begå samma misstag.