Svåra kulturarv: Handikapphistoria

Det första jag tänker och förknippar svåra kulturarv med är främst stora händelser som har drabbat mänskligheten under vår tids historia som till exempel förintelsen, folkmorden i Rwanda, 9/11 och så vidare. Det vill säga mestadels politiska konflikter (inom till exempel olika krigs sammanhang). Detta har då i sin tur lett till att kulturarven har löpt stor risk att förintas eller förloras i glömska. Det kan också skapas nya kulturarv som vi inte vet hur vi ska hantera. Vissa av dessa kulturarv kan väcka starka känslor hos allmänheten och därmed finns det delade meningar vare sig man ska bevara det eller inte. I många fall har kulturarv medvetet glömts bort genom att de som styr har den makten att kunna avgöra vad som ska och inte ska bevaras.

Jag har valt att rikta in mig på ett kulturarv som jag uppfattar är en skam för vårt land och som  det finns mycket begränsad informationen om. Nämligen behandlingen utav dem handikappade och förståndshandikappade människorna som levde i Sverige från omkring sen medeltid till sent 1900-tal.

Under större delen av min barndom växte jag upp hos min mamma. Mestadels jobbade hon som vikarie på handikappomsorgen och jobbade väldigt obekväma tider och det var ofta svårt hur hon skulle kombinera jobbet för att det skulle gå ihop i veckorna samtidigt som hon var ensamstående mamma. Där med valde hon att vidareutbilda sig till undersköterska och jag fick ofta följa med henne under utbildningen. Det är inte mycket jag kommer ihåg från min mammas studietid förutom ett studiebesök som fortfarande ger mig rysningar i kroppen när jag tänker på det. Hennes studiegrupp (och därmed även jag) fick nämligen åka till Vadstena där de fick en guidad tur i Mårten Skinnares hus och det Stora Dårhuset (som senare fick namnet Vadstena hospital och därefter Birgittas sjukhus).

Och vem var Mårten Skinnare? Jo handelsmannen Mårten Skinnare Nilsson sades vara en av de rikaste männen i Sverige. Uppkomsten av hans namn kom ifrån att han bland annat handlade med skinn. Han erhöll 1519 tre tomter av Vadstena kloster utanför klostermuren I Vadstena. Där lät han bygga ett antal hospitalbyggnader, bland annat Mårten Skinnares hus där syftet var att tjäna Gud genom bereda plats för fattiga, sjuka samt pilgrimer som var på besök i staden. Huset använde han även som privatbostad. Stenbyggnaden bestod av tre våningar med inklusive källare ovan jord. Resten av hospitalbyggnaderna bestod av trä och idag finns endast Mårten Skinnares hus bevarad (även fast den vid tidens gång har förändrats en liten del till utseendet). Huset fortsatte att användas i hospitalets ledning ända fram till 1930-talet. Idag står det tomt och förutom de små ändringarna så har huset inte ändrats märkvärdigs mycket sedan det först byggdes 1519.

Kring mitten av 1700-talet ändrades konceptet och vårdinrättningarna blev istället till ett sinnessjukhus. Vid området där Mårten Skinnare tidigare haft sin verksamhet uppfördes nu det så kallade Stora Dårhuset. Man sade att där fanns det plats för ”tolv usle, svagsinte och rasande”.

Det var hit som jag som 11-åring fick följa med min mamma och de andra som studerade på undersköterske programmet. Jag fick genomskåda de mest fasansfulla maskiner som  användes för att ”läka” och ”hela” dessa personer som samhället ansåg att inte vara friska/normala. Museet visade mentalvårdens utveckling från och med Mårten Skinnares tid och framåt till mer modern tid tillsammans med föremål och hjälpmedel som psykiatrin tidigare använt.  Detta besöket skrämde mig och samtidigt  berörde mig djupt. Blev folk verkligen behandlade på detta viset? På senare år har jag flera gånger tänkt på att jag aldrig har blivit introducerat till ett sådant kulturarv igen. Förståndshandikappades historia har aldrig tagit upp i någon historieundervisning (förutom i mindre skala genom 2a världskrigets undervisning), jag har inte sett några utställningar på museum och aldrig sett någon dokumentär om ämnet (bortsett från de hospital och dårhus som finns bevarat att besöka). När jag sökte igenom nätet efter information så fick jag reda på att det är brist på information just på grund över att det inte ansågs vara märkvärdigt att bevara något som behandlade  handikappade och deras situation. Därför är det brist på objekt som skulle behövas uppmärksammas i museernas montrar.

De var en skam för samhället och sättet man såg ner på handikappade fanns kvar i vår tid länge. Enda in på 60-talet rådde man föräldrar till funktionshindrade barn att lämna bort dem. Avskaffandet  om tvångssteriliseringar skedde inte förrän 1976! På ett forum påstod en läsare att cirka 63 000 människor tvångssteriliserades mellan åren 1934 och 1976 i Sverige. Bland dessa var det främst ”socialt eller genetiskt mindervärdiga” kvinnor. Jag hoppas hemskt mycket att detta påståendet är falskt, även fast det förmodligen inte är det.  Jag hoppas att folk inser med tiden att personer med olika slags funktionsnedsättningar inte har tillräckligt med plats i vår historieskrivning och är värda (med den smärtsamma historia som finns) att få vara en del av vårt kulturarv.

Jag har tyvärr inte bra tillgång till internet (sitter och skriver detta i en solstol i Thailand) och har där med utgått från ett begränsat antal källor så ni får gärna ha överseende med det. Ipaden som jag har fått låna kan inte heller ladda upp bilder till bloggen, om ni är intresserade av hur Mårten Skinnares hus ser ut och se en del av dem föremål som användes under psykiatrins historia så kan ni använda sökord såsom ”hospitalmuseet Vadstena”, ”Mårten Skinnare” och ”Stora dårhuset Vadstena”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s