Svåra kulturarv – två olika exempel

När jag funderar kring begreppet svåra kulturarv kommer jag fram till att man kanske kan dela in dem i två kategorier. I den första vill jag placera sådana där det obehagliga eller känsliga är själva anledningen till att det ses som ett kulturarv, t.ex. en minnesplats för en katastrof eller en gravplats. Den andra kategorin menar jag består av platser eller fenomen där det obehagliga eller känsliga är en del av ett annat kulturarv, men som kanske inte är huvudanledningen till att det ses som ett kulturarv. Exempel på detta kan vara de miljöföroreningar som industrialismens verksamheter gav upphov till eller de lidanden för arbetarna som uppförandet av en kulturarvsklassad byggnad innefattade. Jag tänkte ta upp två exempel på svåra kulturarv i det här blogginlägget, och de är hämtade just från dessa kategorier.

Mitt första exempel är det så kallade Dödens fält (The Killing Fields på engelska) i Kambodja. Begreppet innefattar ett flertal platser i landet där kommunistregimen Röda khmererna under ledning av Pol Pot genomförde massmord under åren 1975-79, och platserna kom även innehålla massgravar för offren. Av de ca 20 000 massgravar som man funnit uppskattar man att minst 1 386 734 människor avrättats där. Mer finns att läsa bl.a.  i Wikipedias avsnitt om ämnet.

Massgravar vid Choeung Ek.
© Brad Barnes, Wikipedia Commons

Den av alla platserna som är mest framträdande är byn Choeung Ek där det anlagts både en minnespark och ett buddistiskt monument till minne av offren. Enkel, handmålad skyltning används för att förmedla var, hur och hur många människor som dött på området, men det finns också skyltar som uppmanar människor att uppträda respektfullt med tanke på vad som hänt där. Jag tycker att detta är ett bra sätt att förmedla platsens innebörd. Samtidigt som den ger kort och koncis fakta, tränger den sig inte heller på och förmedlar någons tolkade bild av platsen. Jag tror också att det bättre ger möjlighet till egen eftertanke hos de besökande när platsen är så orörd som det bara går. Det här tror jag är viktigt, åtminstone så länge som det finns levande och efterlevande som har koppling till händelserna. Men med tidens gång kanske det kan behövas förstärkning i någon form för att platsen ska kunna förmedla tillräckligt? När de efterlevande inte längre finns kvar kanske också syftet med platsen blir annorlunda och inte längre så personligt. Andra aspekter kanske blir viktigare att lyfta fram då. En mer grundläggande, teoretisk fråga kan vara hur mycket vikt man egentligen ska lägga vid att minnas alla detaljer kring sådana här fasansfulla händelser. Visst, det sägs ju att vi måste lära oss av historien för att inte upprepa våra misstag, men stämmer det alltid? Kanske förstärker vi istället bilden av oss människor som kapabla till mycket ont och i förlängningen i någon mån legitimerar dessa handlingar?

Exempel på skylt som förklarar vad som hänt på platsen.
© Rudolph A. Furtado, Wikipedia Commons.

Ytterligare en aspekt jag funderat kring är hur mycket av turismen som lockas till en plats som Dödens fält för att de är ute efter att se det makabra, som ex. de här och var framträdande skelettdelarna i jorden eller den stora samlingen av ben i den buddistiska stupan. Det kan kännas respektlöst mot offren men samtidigt tycker jag att det är viktigt att platsen ändå hålls öppen så att nyfikenheten stillas. Kanske kan den till synes makabra ”skattjakten” hos vissa besökare förvandlas till något annat när de väl kommer dit och upplever platsens atmosfär.

© Oliver Spalt, Wikipedia Commons.

Mitt andra exempel är något helt annat, och kan som sagt ses som en del av ett kulturarv. Jag hittade det i en rapport som heter Stockholms koppartak – kulturarv och föroreningskälla. I den diskuteras det kring hur man ska förhålla sig till restaurering av den äldre bebyggelsen i Stockholm som har eller har haft koppartak samtidigt som man nu vet att dessa tak avger giftig koppar till den omgivande miljön (varav dricksvattnet påverkas av det). Jag tycker att detta fenomen är intressant eftersom jag inte tidigare hört talas om problematiken och att det på ett bra sätt visar på svårigheterna att kombinera dagens miljökrav med bevarandet av äldre bebyggelse.

Turisterna förväntar sig att se de kopparprydda kulturmärkta byggnaderna när de besöker Stockholm, men vet de något om priset för detta? Som det konstateras i rapporten finns det idag små möjligheter att påverka den bebyggelse som redan har koppartak, och man riktar snarare in sig på nybyggnationer. Men frågan är vad som ska väga tyngst och få företräde: ett historiskt korrekt utseende på byggnaderna eller miljön? Personligen kan jag tycka att man i viss mån kunde lätta på reglerna och tillåta t.ex. plåttak som målats för att efterlikna koppartak. Genom skyltning skulle man då kunna lyfta fram anledningarna till det så att besökarna förstår tankegångarna bakom beslutet. Oavsett hur man väljer att gå vidare med detta framöver så behövs det definitivt lyftas fram mer så att människor blir medvetna om att problemet överhuvudtaget existerar.

© Hedwig Storch, Wikipedia Commons.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s