Domus – Framtidens kulturarv?

Jag kommer i den här texten att ta Domusvaruhusen som ett exempel på ett modernt kulturarv som jag tycker bör diskuteras. Jag är medveten om att Domusvaruhusen som koncept idag är borta och i de flesta fall ersatta av gallerior. Jag väljer ändå att i texten skriva Domusvaruhus då de exteriört enligt mig utgör ett bra exempel på 1950- och 60- talets arkitektur och att de i många städer idag står som monument och som en påminnelse om den svenska rivningsvågen under dessa årtionde. Den bebyggelse som då fick se sig besegrad av grävskoporna skulle idag många gånger klassas som ovärderlig och klart ses som bevarandevärda kulturmiljöer. Frågan vi idag måste ställa oss blir med vilka ögon vi ska se på de kvarter och byggnader som uppfördes under dessa år? Vad ska vi idag med dessa byggnader till? Kan de möjligen, innan de är renoverade till oigenkännlighet och till viss del är försent, bli en del av vårt kulturarv och är det i så fall önskvärt?

Domus västerås

Det som ledde fram till de stora förändringar som skedde i svenska städer under 1900-talets mitt var till stor del en konsekvens av att bilen blev var man och kvinnas ägodel. När vi nu skulle ta bilen in till centrum för att konsumera behövdes det utrymme för motorleder och parkeringshus, att slitna trähus från 1800-talet då inte stod så högt i kurs hos stadsplanerarna kan jag med lätthet förstå.

Idag utsätts stadskärnorna i de svenska små- och medelstora städerna för en oerhörd tuff konkurrens från externa köpcentrum, återigen står bilen i händelsernas centrum. De Domusvaruhus med tillhörande parkeringshus som på 1960-talet klarade av att svälja de bilar som då var aktuellt står sig idag slätt mot de enorma fält av parkeringar som de externa köpcentrum som växt upp kring våra städer erbjuder. Som en konsekvens av detta kan vi idag se att varuhusen i stadskärnorna får allt svårare att fylla sina lokaler. Risken finns att miljöer från 1960-talet får stryka på foten i stadskärnornas försök att möta upp konkurrensen.

Att Kalmar Slott är ett kulturarv som ska bevaras till eftervärlden är för de flesta en självklarhet. Annat är det med Domusvaruhusen, dessa varuhus från 1960-talet erbjuder sällan någon unicitet, de finns i överflöd och dess skönhet går att diskutera. De är för många av oss en del av vår vardag och det är lätt att vi missar de exteriört förändringar som genom renoveringar löpande sker. Men om vi idag inte diskuterar vad vi vill med dessa byggnader är det lätt hänt att de antingen rivs eller renoveras till oigenkännlighet och att vi imorgon står utan det som en gång var en av symbolerna för folkemsbygget. För helt klart är att cityomdaningarna under 1950- och 60-talet representerar en väldigt stor och betydelsefull del i den svenska historien.

Domus Kalmar

Men kan Domusvaruhusen ta plats som kulturarv idag? Kanske inte, Domusvaruhusen finns idag i så gott som varje svensk stad, ett faktum som inte är till dess fördel gällande kulturarvsstatus. Eller så är tiden som runnit under Domusvaruhusens broar för kort, det krävs i fallet med byggnader ofta väldigt många år för att de ska ses som självklara kulturarv. Men en dag är jag säker på att den stad som bevarat sitt Domusvaruhus i så nära ursprungsformatet som möjligt kan skatta sig lycklig, ett kulturarv rikare.

Jag menar inte att vi ska sträva efter att frysa tiden i våra stadskärnor, eller någon annanstans heller för den delen, men jag tror att det är viktigt att vi i kulturarvsdebatten inte enbart fokuserar på slott och runstenar utan att vi även diskuterar det som ligger närmre oss, både rumsligt och tidsmässigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s