Boda – med nytänkande i fokus

Kulturarv och kulturmiljö är två minst sagt spännande begrepp. Kulturarv ser jag som antingen materiella ting eller immateriella fenomen som skapats av människan under historien, och som på olika sätt upprätthålls i någon form idag. Detta kan ske både aktivt (till exempel språk, seder och bruk) och passivt (när vi visar upp till exempel materiella ting från idag försvunna kulturer). Kulturmiljöer är också skapade av människan, men bygger på den helhet som uppkommer mellan exempelvis byggnader och miljöerna runtomkring dessa. Men det som är det viktiga med båda dessa begrepp, är det engagemang som skapas hos människor som kommer i kontakt med dem. Kulturarv har en förmåga att engagera människor och skapa en samhörighet mellan dessa. Det är alltså inte vad kulturarvet är som är det viktiga utan vad det gör. Dess förmåga att engagera grundar sig ofta i att det både är historiskt och värdefullt men ofta också på ett eller annat sätt hotat. När någonting som anses viktigt är hotat, då engagerar sig människor. Enligt mig är det till viss mån en kulturmiljös eller ett kulturarvs förmåga att engagera människor som sätter definitionen för om denna skall bevaras. Självklart behöver historiska fenomen och lämningar bevaras i syfte att förstå historien bättre, men ofta får jag känslan av att det finns en iver att bevara som hämmar utvecklingen.

klm_algutsboda11.700x0

Delar av glasbruket 1960. Bilden kommer från Kalmar Läns Museum.

Kulturmiljöer är miljöer som är formade av människan och där människan har verkat. Dessa är inte på något sätt statiska utan istället i ständig omvandling. Det medför också att kulturmiljöer kan byta syfte och innebörd genom åren. Ett för mig tydligt exempel på en kulturmiljö i omvandling är Boda Glasbruk, som ligger i norra delen av Emmaboda kommun. Det grundades 1864 och under stora delar av andra halvan av 1900-talet var det centrum för det nytänkande vad gäller design och formgivning som kom till Glasriket under samma tid. Men det var också andra förändringar som kom samtidigt, de globala marknadskrafterna gjorde att många glasbruk fick läggas ner under samma period. Men vissa klarade sig kvar, däribland Boda som ingick i en större koncern. Men undan för undan drogs det ständigt ner på personal och 2003 kom ett beslut om nedläggning av bruket. Då engagerade sig nästan hela orten tillsammans med personalen mot detta och en viss verksamhet, om än i väldigt liten omfattning, blev kvar. Detta fortgick fram till sommaren 2008, då den sista ordinarie verksamheten försvann för att sedan endast finnas i uppvisningssyfte på somrarna. Självklart var det mycket känslor inblandade. Jag arbetade själv den sista dagen som butiken hade öppet och det var minst sagt vemodigt att stänga igen med känslan av att man i viss mån slog ihjäl ortens identitet.

Blandat-bla-Hemsida-060-1

 Delar av glasbruksområdet idag. Bilden kommer från http://www.bodaglasbruk.se

Något år senare erbjöds kommunen att köpa de stora samlingar av historiskt glas som fanns bevarat från Boda, Åfors och Kosta glasbruk. Det var ett inte helt okontroversiellt beslut och det fanns politiskt motstånd som hävdade att det inte alls främjade kommunen. När sedan samlingarna köpts in så kom funderingarna kring hur dessa skulle presenteras. Valet föll på Boda, och därför köpte kommunen även själva glasbruksområdet. Ett museum med tillhörande glashytta byggdes och idag har The Glass Factory, som muséet heter, tagit vara på traditionen av nytänkande som tidigare präglade verksamheten vid bruket, och på det sättet hävdat sig som en aktör även på den internationella arenan eftersom något motsvarande inte finns någon annanstans. Även om det inte längre är ett glasbruk i ordets ursprungliga bemärkelse, så har själva orten också fått nytt liv. De tidigare negativa känslorna har vänts till något positivt. Kulturarvet har visat på sin förmåga att engagera.

Annonser

2 thoughts on “Boda – med nytänkande i fokus

  1. De politiker som motsatte sig köpet av glassamlingarna, på vilket sätt ansåg de att köpet skulle vara hämmande för orten?

    • Egentligen var nog köpet av själva samlingarna (cirka 10 miljoner) bättre förankrat än köpet av byggnaderna, när jag tänker efter. Många var överens om att det var viktigt att samlingarna bevarades tillsammans och inte spreds ut. Det var mer pengarna till köpet av byggnaderna (2 miljoner) och investeringen för att bygga museum av dem (över 30 miljoner) som vissa ansåg kunde användas till annat. Likaså tyckte man att det fanns en risk med att köpa ett gammalt glasbruksområde med allt vad det kan innebära i framtiden i form av saneringar och annat (som bekant har inte glasbruk varit de mest miljövänliga verksamheterna). Sedan finns det ju också en frågeställning om det är kommunal kärnverksamhet att driva museum,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s